Den magiska dörren

Kapitel 1 Den magiska dörren.

-Måste jag verkligen göra läxan nu! Alla andra får se matchen idag! Det är orättvist.
- Nämn tre personer som får se matchen, säger mamma.
-Peter, Filip och Mustafa.
Jag vet redan att det inte är en chans över huvud taget att jag skulle få se Malmös viktiga match i allsvenskan för mina betyg har inte varit så bra.

Det tar evigheter med att göra läxorna men nu är jag äntligen klar.
-Erik vet du vad klockan är? säger mamma.
Så klart har mamma Anna rätt, klockan är över elva. Undrar när Henrik min pappa kommer hem från USA. Han har jobbat i några veckor nu. Jag saknar pappa.

Som vanligt kommer min lillebror Simon och hoppar i min säng när jag ska vakna. Han säger att frukosten vid matbordet är färdigt. Men så klart inte hinner jag inte äta för att vi börjar tidigt idag och det kommer mamma aldrig ihåg.

-Mamma, när kommer du hem från jobbet? säger jag medan jag tar på mina kläder.
-Jag kommer hem klockan åtta. Kan du äta frukost nu?
-Nej jag hinner inte äta. Jag måste verkligen gå till skolan nu, Filip väntar på mig vid flaggstången där han bor. Vi ska gå till skolan tillsammans. Hej då jag måste sticka nu.

Kapitel 2 : Brevet

Filip är på samma ställe som vanligt och väntar på mig. Vi går det hållet som vi alltid har gjort och pratar som vi brukar. När vi kommer till skolan säger Filip:
-Där är vaktmästaren, han ger mig kalla kårar.
- Vad heter han? säger jag.
-Carl-Erik.
Sen fortsätter vi prata om matchen tills jag stannar och säger :
-Vad är det bakom den dörren där uppe vid matsalen?
-Ingen vet, men den kallas för den Magiska dörren.
Han säger att för tretton år sedan var det en kille som hette Albert som var nyfiken på den dörren och att han en natt hade bestämt sig för att kolla vad som fanns bakom den. När han väl kom in innanför dörren kom han aldrig ut igen och att tre dagar senare hade de en minnesceremoni för Albert. Sedan dess har inget barn kollat vad som finns bakom dörren.
-Ja jag tänker aldrig gå in där i alla fall, tänker jag när vi går in i skolbyggnaden.

Det är väldigt tråkiga lektioner. Vi har svenska, matematik och tyska som vanligt, fast på NO lektionen har vi vikarie eftersom Henrik, vår vanliga lärare är sjuk. Jag tycker att min klass är ganska tråkig, det är ju inget roligt som händer, men jag är ju inte precis en komiker jag heller.

På slöjden har jag tänkt att jag ska svarva en ljusstake. När jag tar upp en bit trä som jag tycker bli bra att svarva med ser jag något konstigt. Det är en rund sak av metall och glas. Jag tycker det ser ut som en liten kamera som sitter fast i trät. Jag frågar Eva min slöjdlärare, jag ser något konstigt med henne. Hon verkar nervös, hon börjar att få svett på pannan.
-Jag har ingen aning, ge mig den! säger Eva.
Jag ger henne den lilla saken och hon stoppar direkt ner den i fickan. Konstigt tänker jag och jag frågar jag och jag inte kan få den.
 -Ö nej! säger hon till mig.
 Jag frågar varför. Av något konstigt skäl så får jag skäll och hon säger att jag pratar för mycket. Eva ger mig konstigt nog kvarsittning. Varför får jag kvarsittning när jag bara frågade om jag kunde få den lilla runda bollen? Varför vill hon så gärna ha den lilla bollen? Är det något speciellt med den tänker jag? Nåväl slöjd är den sista lektionen så då får jag väl messa mamma att jag blir lite sen.

Det är så tråkigt med kvarsittning, för jag får bara sitta och inte göra något över huvud taget tills jag får gå. Nu är kvarsittningen slut och när jag går förbi lärarrummet hör jag något konstigt så jag bestämmer mig för att tjuvlyssna och och jag hör några lärare som har en en konversation.
-Du vet dörren och ni vet vad som finns bakom den? för att de tog kontakt med oss.-
-Va!? Vad sa de, berätta allt du vet.
-De sa bara att de ska skicka ett brev till oss.
-Tror du det kan handla om Albert?
-Jag vet inte! Det enda jag vet är att brevet kommer att ligga framför dörren klockan åtta idag.
-Men det är bara om fyra timmar.
-Jag vet, så därför är det livsviktigt att ingen annan än du får veta det. Vi väntar till klockan är nio så att all personal har gått.

Jag hör direkt vilka personer det är som pratar inne i lärarrummet. Det är Eva och Roger, min rektor. Jag är livrädd men på något sätt nyfiken,vad finns bakom dörren? Jag bestämmer mig för att berätta allt för Filip och Peter. Jag är på väg hem och ser på dörren, så många tankar som sprids i huvudet, vad finns det bakom dörren, en mördare, en samling kidnappade barn? Jag drar en slutsats att jag inte har en aning så när jag har kommit hem så säger jag till mamma att jag ska till Filip. Det får jag så klart för att det är fredag. Så jag går till Filip och berättar allt för honom och Peter som också är där. Nu har en vi en konversation om saken.

Vi måste ta det brevet! säger Filip.
-Detta är det största som har hänt Lund sen staden grundades.
-Klart vi inte kan ta brevet.
-Vi röstar helt enkelt! säger Peter.
-Jag röstar på att vi tar brevet! säger Filip.
-Jag röstar på att vi låter brevet vara!
-Peter! Du har den avgörande rösten!
-Jag röstar på att vi tar brevet.
- Okej då! vi tar brevet.
-Detta är enormt säger Peter. Vi ska ta brevet.

Senare på kvällen går vi mot skolan för att ta brevet. Adrenalinet pumpar i hela kroppen. Vad kommer det att stå i brevet? Kommer någon att upptäcka os?. Nu är vi framme vid skolan. Jag ser spiraltrappan som leder upp till dörren. Alla är nervösa men samtidigt lite nyfikna. Vad står det på brevet? Kanske något om Albert? Vi ska precis bara upp för trappan men sen hör vi någon.
- Göm er! säger Peter.
Men så klart är det bara ett falskt alarm. En ung man som går med sin hund. Jag är faktiskt lite besviken att det inte var en lärare för då skulle detta vara ett riktigt äventyr men istället var det en man och en hund. Jaja tillbaka till dörren. Vi går upp för trappan och ser brevet framför dörren. Filip öppnar brevet och tar fram sin ficklampa som han har med sig. Så här står det.

Människor vi har ett litet problem. Vi är inte helt vänner med våra grannar och de har förklarat krig mot oss. Du måste ta nyckeln och låsa upp dörren exakt kl 23:19 om tre dagar! Snälla människor ni är vårt enda hopp för att vi klarar
det inte själva. Hela vår ras ligger i era händer!

   

   Kapitel 3 Nycklarna.

-Vad menar de med det? säger Peter.
-Tror ni att detta bara ett skämt ? frågar  Filip. Men varken jag eller Peter tror att det är ett skämt för att det är för många bevis för att brevet är äkta.
-Vi måste veta vad som finns bakom dörren, säger Filip.
-Men det stod något om några nycklar.
-Var kan de vara.
-Jag vet inte.
-Det stod att hela deras ras var i våra händer. Kan det betyda  att det finns fler arter som liknar oss sa jag.
-Vi måste alla fall ta nycklarna och vara vid dörren exakt den tidpunkten.

Vi sticker direkt efter vår pratstund så att ingen skulle se oss.

Dagen efter är jag, Filip och Peter inte som vi brukar vara i skolan. Vi iakttar allt Vi har också bestämt oss för att inte berätta detta för någon.

-Var tror du nycklarna är? sa Filip.
-Vet inte? Antagligen någonstans i skolan, svarar jag.
-Vänta! skriker Peter. Är det inte vaktmästaren Carl-Erik som har alla nycklarna?
-Jo det är det, säger Filip. Han har tillgång till alla skolans nycklar så han måste nog ha den.

Vi vet allihop att det är det värsta som kunde hänt. Att Carl-Erik den läskigaste personen i hela Lund skulle ha nycklarna. Man fick rysningar när man tänkte på att vi ska ta nycklarna från honom. Vad skulle hända om han upptäckte oss när att skulle ta hans nycklar. Men vi måste ha nycklarna så det är en risk vi är villiga att ta.

Efter skolan går jag, Filip och Peter till ett ställe som vi hittade för fem år sedan. Det är en gömd källare i ett övergivet koloniområde i närheten där vi bor. Källaren är ganska stor och mysigt där för att vi har lagt dit saker så att det ska vara lite mer hemtrevligt. Vi har alla möjliga saker i källaren.

-Då är det dags att förbereda oss för att detta kan bli farligt, säger Peter.
-Jag tycker att vi ska se vad vi ska ta med oss när vi ska ta oss in genom dörren.
-Vi måste också göra upp en plan hur vi ska kunna ta nycklarna från Carl-Erik.

Vi gör upp en plan. Vi ska lura vaktmästaren. Peter ska kasta upp en boll på taket och sen ska Filip hämta Carl-Erik som är i sitt kontor så att  han kan ta en stege och ta ner bollen. När de har gått smyger jag mig in i hans kontor. Han låser aldrig sitt kontor så det blir nog inga problem att ta nycklarna. Det kommer bara ta tio sekunder och sen är jag ute igen. Men vi alla vet att det finns en risk att detta uppdraget kan bli ett misslyckande. Vem vet vad Carl-Erik kommer göra om han upptäcker oss. Han kanske kommer att döda oss! Man får rysningar när man tänker på det.

Skolan har börjat och det är dags att ta nycklarna. Vi går igenom planen en gång så vi alla vet vad vi skulle göra. Nu börjar det, tänker jag. Peter kastar upp bollen på taket och Filip hämtar Carl-Erik. Som vi har planerat. Nu är vaktmästaren borta så då är det dags för mig, tänker jag. Jag går in i hans kontor och försöker hitta nycklarna men det är svårare än vad jag trodde. Det finns mycket fler lådor med olika saker. Peter och Filip kan nog inte hålla tillbaka Carl-Erik mycket längre. Till slut hittar jag skåpet med det olika nycklarna men jag glömmer en viktig sak. Hur kan jag veta vilken nyckel som är den rätta? Men sen ser jag en nyckel som inte ser ut som de andra. Den glimmar som guld och taggarna på nyckeln liknar inte taggarna på de andra nycklarna. Nyckeln ser ut som om att den skulle få plats i nyckelhålet. Jag bestämmer mig för att ta nycklarna och då hör jag Carl-Eriks gnällande. Han är nog bara bakom hörnet tänker jag. Dags att gå. Jag hinner precis komma ut ur hans kontor innan vaktmästaren kommer.
-Och vad gör du här, säger Carl-Erik argt.
-Inget, svarar jag.
-Du har väl inte varit och snokat i mitt kontor.
-Nej verkligen inte.
-Det hoppas jag, sa Carl-Erik.

Efter det går han in i sitt kontor. Hur kan jag ha sådan tur tänker jag. Jag går till Filip och Peter.

-Tog du nycken, frågar Peter
-Det är klart att jag gjorde de.
-Bra då var det avklarat.
-I dag ska vi öppna dörren, säger Filip.

När vi ska gå ut ur byggnaden hör vi Eva och Roger prata om dörren igen.

-Varför var inte brevet där? säger Eva.
-För att vi var inte där när det skickade brevet. Någon måste tagit brevet, Roger
-Vi måste hålla ett öga på dörren så att ingen går in i den.
-Det låter bra.

Skolan är nu slut. Nu måste vi fokusera på att öppna dörren.

Klockan är nu 23,00. Jag, Filip och Peter skulle campa i den hemliga källaren. Nu är det dags att gå till skolan. Vi tar med oss lite saker vi kunde få användning som t,ex en ficklampa, några mackor och en kamera. Vi är nu vid skolan. Det är beckmörkt ute. Där är  dörren. Klockan är nu 23,17. Vi går upp för spiraltrappan. Där uppe finns det två olika dörrar, Ena dörren leder till läktaren i matsalen. Den andra dörren är den vi ska in genom.

-Vad är det? Vem är det? säger Filip.
- Jag vet inte? Det är Eva och Roger. Skynda! Vad är klockan? säger jag. Klockan är 23,18. Bara en minut kvar
Men det är inte bara Eva och Roger men utan även Carl-Erik. Han måste ha berättat för Eva och Roger om nycklarna.

-Vilka är de? frågar Roger.
-De är de som tog mina nycklar.
-Vi måste ta dem innan dem kommer in genom dörren.

Det kan inte vara sant. Allt vi har gått igenom för att komma till där vi är nu. Besviket kollar jag på klockan och då ser jag att klockan är 23,19. Jag skriker till Filip och Peter att det är dags att öppna dörren. Jag tar upp nycklarna men Eva, Roger och Carl-Erik är precis bakom oss. Jag sätter i nyckeln i låset och vrider om. Dörren öppnar och jag slungas in medan Filip, Peter och lärarna är kvar på andra sidan. Till slut är allt svart.
                                     

Kapitel 4. En annan värld.

Jag vaknar upp och då ser jag att jag är i en helt annan värld. Det är höga berg som är  omringade av skog med vackra blommor. De höga vattenfallen är också jättevackra. Jag har aldrig sett ett så vackert landskap. När jag väl kan fokusera börjar jag undra var jag är. Drömmer jag? Jag försöker att väcka mig själv. Men det går inte. Jag är vaken. Jag tänker på dörren. Var det dörren som gjorde att jag kom till denna vackra värld. Det måste det ha varit tänker jag. Men det är svårt att tänka för att landskapet är som ett gift för mig. Jag går tillbaka till dörren och försöker öppna den men det går inte. Jag måste kanske ha nyckeln för att öppna dörren igen. Men den är på andra sidan dörren. Vad ska jag ta mig till? Kommer jag aldrig komma tillbaka till min familj igen? Jaja! En sak i taget. Nu måste jag försöka göra ett litet vindskydd. Jag lärde mig att göra vindskydd när jag gick i scouterna. Det tog mig tid att bygga vindskyddet men nu är jag till slut färdig. Jag är väldigt stolt över den.  Jag är på väg att lägga mig och sova men då hör jag något.

                             Kapitel 5. En annorlunda vän.

Vad var det, tänker jag. Jag går ut ur mitt vindskydd och ser efter. Det är ingen där. Men när jag är på väg tillbaka hö jag det igen. Jag skriker:
-Vem är det!
 Ingen svarar. Jag skriker igen och sen hör jag att det prasslar i buskarna. Någon är nu precis framför mig men jag kan fortfarande inte se vad det är. Till slut är det någon som går ut ur buskarna. Jag får en riktig chock när jag ser vad det är. Det är ingen människa och inte heller något djur jag har hört talas om. Det är en människa med en fågelkropp fast med fyra ben. Den har inga fjädrar utan den har päls. Jag skriker högt av rädsla. Jag tror att jag sa svimma. Men den saken bara sår och sen säger den:
 -Var inte rädd.
Jag vet inte varför men jag var inte rädd längre när den säger det. Nu när jag är lugn kan jag se hur den ser ut i ansiktet. Det är en tjej i min ålder. Hon är väldigt söt faktiskt. Hon liknar Hanna i min klass som jag tycker om.

-Är du mannen från ovan?
Jag blir generad över att hon säger så om mig. jag! mannen från ovan.
-Nej, eller är jag det?
Hon svarar:
-Du är den som gick ni genom dörren.
-Ja.
-Då så.
-Vem är du?
-Jag heter Maurice. Jag är en Lentaur.
-Ok.
-Vi kan inte vara kvar längre, säger Maurice. Vi flyger ner.
-Men det är omöjligt. Jag kan inte flyga. Jag sitter fast uppe på berget.
-Rid på mig, säger hon.
Jag upptäckte inte förrän nu att hon hade vingar så jag antog att hon kunde flyga. Jag sätter mig på hennes rygg och börjar att springa mot stupet. Det pirrar i magen och jag får panik. Jag  skriker att jag vill av. Men hon bara fortsätter. Hon hoppar ut över stupet och börjar att flyga. Omöjligt tänker jag.

Hon flyger över den stora sjön och bredvid de höga bergen.  Jag har aldrig varit med om något liknande. Bakom de höga bergen ser jag något ännu mer spektakulärt Det är en flygande skog. En vacker skog två tusen meter över marken. Vi bestämmer oss för att slå läger i skogen. Skogen är mycket större när man är inuti den. Träden är över hundra meter höga. Full av liv. Jag ser djur som jag inte trodde fanns, apor med vingar, fåglar med armar. Vi gör upp ett läger. När vi är färdiga sitter vi och ser på utsikten.

-Exakt vad är det jag ska göra?
-Du ska rädda vårt rike från de onda vättarna och trollen.
-Men hur?
-Det finns en berättelse om dig.
-Om mig?
- Ja! Så här går den

En pojke från folket i ovan ska komma ner för att hjälpa Samariorna. En pojke med en kraft så kraftfull att inte ens om man skulle samlat ihop alla vättarnas och trollens legioner skulle den här pojken ändå segra. Krafter som inte ens Optimus August skulle kunna ro på. En pojke som ska rädda oss från vår nuvarande ledare. En pojke med visdom som man inte trodde fanns. En pojke som skulle göra Samario mäktigare än det någonsin varit. Mäktigare än när vi hade de sju kungarna. Ett Samario med rikedomar som aldrig tidigare. Ett fritt Samario.

                       

                                                 Kapitel 6 Mitt uppdrag

Jag vaknar upp efter en fantastisk sömn. Då ser jag att jag är omringad av soldater. Det liknar människor fast med stora spetsiga öron. En av soldaterna går fram och säger:
- Var inte rädd människa, vi vill dig inget illa. Vi erbjuder dig husrum.
-Vad är ni för några.
-Vi är skogsalver.
-Var är Maurice?
-Hon är redan i vår stad.
-Okej då kommer jag med er.

De leder mig genom skogen. Efter ett tag är vi framme. Det är en bro över en flod. På andra sidan bron finns en hög mur med en stor dörr. Dörren är vaktad av en enorm soldat. Det är den största personen jag någonsin sett.

-Vad är han för någon?
-Det är en jätteskogsalv, svarar en av soldaterna.
-En jätteskogsalv?
-De har funnits i skogen längre än oss. De är förtrollade alver. Det är därför de är så stora, de är de bästa soldaterna i hela Samario.

Jätteskogsalven är klädd med en enorm rustning och han håller i ett svärd. Innanför murarna är det en vacker stad. Alverna bor innanför enorma träd. Staden lyser av magiska ljus. Träden är klädda med guld.

Framför mig står en ståtlig man.

-Välkommen till skogsalvernas rike, vi har väntat på dig.
-Jag har hört det.
-Jag heter Saladin.
-Jag antar att du redan vet vem jag är.
-Det är sant.
-Jag ska visa dig var du ska bo.

Jag följer Saladin in i alvernas palats. Det är den vackraste byggnaden jag någonsin set. Jag ska bo i palatsets största gästrum. Det är enormt tänker jag.

-Du måste följa med mig nu.

Jag följer efter Saladin till en sal. I salen är det fult med alver. Jag ska sitta vid bordet för de viktigaste personerna.

-Vi har förklarat krig med vättarna och trollen. Vi är inte lika många som dem men vi har pojken från ovan. Vi måste rädda general Albert från fängelsehålorna hos trollen.
- Instämmer.
-Är Albert här?
-Ja
-Jag hämtar honom, men hur?
-Du behöver ett material som människorna har gjort. Materialet kan hålla fast vad som helst här nere. Du behöver en vätska som kan fräta sönder Optimus krafter. Det är kolsyra i vätskan.

När jag får höra vad jag skulle ha med mig. Jag kommer på direkt att jag ska ta med mig. Det jag behöver är

• Silvertejp
•Coca cola.

Men för att hämta de sakerna måste jag tillbaka till den vanliga världen. Jag säger till alverna vad jag behöver och att jag måste tillbaka. Jag får det. Nästa dag ska jag eskorteras till dörren. Det är dags att gå och lägga mig, det är en stor dag som väntar.

Natten var fantastisk! Jag har aldrig såvitt bättre. Männen som ska eskortera mig väntar utanför palatset. Medans jag tar på mig mina kläder tänker jag på Albert. Har han varit här i alla dessa år. Är han general för alverna? Varför är inte han pojken i alvernas berättelser? När jag kom ut ser jag mina eskorter. De är cirka tjugo alver med enorma rustningar. De rider på ståtliga hjortar. Alverna ger mig en hjort som jag ska rida på. Det pirrar i magen när jag hoppar upp på hjorten. Jag ska döpa dig till Rudolf. Färden är ganska lång. Vi måste ner för skogen, runt sjön och förbi bergen. Efter som tiden är knapp måste vi rida i några grottor. Alverna kallar grottorna för de stupade männens tunnlar. Dvärgar bodde där men sen gick vättarn till attack mot dem. Dvärgarna försökte fly genom grottorna men vättarna var där först. Ingen kom ut. Alla dvärgarna i berget miste livet den dagen.

Vi går förbi sjön. Den är mycket större än vad den såg ut att vara i luften. Vi är äntligen vid grottorna genom bergen. Det tog oss tre timmar att rida dit. Vi rider in i grottan. Den är enorm! Säkert femtio meter till taket. Vägarna är fyllda med kristaller som glimmar och är det enda som ger oss ljus i mörkret. Det känns inte bra. Det känns som någon skuggar oss. soldaterna verkar bekymrade. Jag kan se utgången. Fantastiskt! Jag ser solen. Nu är det bara en timmes färd kvar. Skogen är vacker. Blommor istället för blad. Jag kan se dörren. Men jag hör något. Det är vättar. De skjuter med pilar. Sju av alverna stupar av pilarna. Vättarna går till attack med yxor och svärd. En av soldaterna säger till en annan att skydda mig med livet. Vi galopperar mot dörren men det står fyra vättar som vaktar den. Alven galopperar före mig och går till attack mot vättarna. Alven tar tre av dem men den fjärde hugger honom i magen och han dör. Vätten springer mot mig med sin yxa men blir skjuten. Jag letar efter skytten och ser Maurice. Maurice har följt efter och och nu räddade hon mig. Jag tar nycklarna säger tack till Maurice och  in genom dörren.

Kapitel 7  Tillbaka till skolan.

Jag är hemma! Jag är i Lund igen. Okej, nu måste jag hämta sakerna jag behöver. Jag springer hem. Öppnar dörren och ser mamma.
-Erik! Varför är du här?
-Jag ska bara hämta en sak jag behöver.
-Vad behöver du?
-En rulle silvertejp och en Coca Cola.
-Jag har bara Coca Cola men inte silvertejp.
-Då får jag köpa det.
-Det är ju lördag. Det är stängt i alla affärer.

Men vad ska jag nu göra. Jag går ut ur huset för att tänka efter. När jag har gått i tjugo minuter ser jag Hanna. Vad ska jag göra? Ska jag bara gå förbi eller prata med henne. Vem vet hon kanske kan hjälpa mig.

-Hej Hanna.
-Hej Erik. Vad gör du?
-Bara går.
-Är det allt?
-Nej jag behöver silvertejp till en sak där hemma.
-Du kan få av mig.

Vi går till Hannas hus. Jag har bara varit hos henne några gånger. Det är väldigt fint. Hon ger mig silvertejpen och frågar om jag vill ha något att äta. Jag är ganska hungrig så jag säger ja. Hon hade pizza över från igår. Vi pratar lite men nu är jag tvungen att gå. Jag går tillbaka till dörren, kollar så att ingen ser mig. Jag låser upp och går in.

Kapitel 8 Sanningens ögonblick.

Jag är tillbaka och upptäcker att alla vättar och alver är döda. Jag glömde ju att vättarna gick till attack mot oss. Men jag ser inte Maurice. Hon måste ha flygit iväg. Men vad är det där? Jag ser en av våra hjortar som fortfarande är vid livet. Det är Rudolf. Jag går fram till honom och klappar hans päls. Nu måste jag tillbaka till alverna. Så jag går upp på Rudolf och rider till alverna. Jag tar inga risker. Jag rider runt sjön och inte in i bergen. Det är inte värt den tiden jag skulle spara. Jag har säkert ridit i fem timmar men nu kan jag se alvriket. Jag rider in genom portarna och ser att det är jättemycket soldater som förbereder sig för något?

-Vad händer?
-Erik! Du är tillbaka.
-Ja men vad händer?
-Vättarna har en enorm arme i bergen. Vi måste besegra dem nu om vi ska ha en chans.

Tusentals alver kommer att strida vid min sida. Alla tungt beväpnade. En alv ber mig att följa med mig till palatset för att få min rustning. I mitt rum ser jag min rustning. En rustning av silver och guld. Den är bara gjord för att jag ska bära den. En sköld men en sol av vackra kristaller från bergen. Sist men inte minst ett svärd. De sa att det var ett svärd som folket från ovan bara kan använda. Alverna och dvärgarna gjorde dem tillsammans. De använde sig ut av alvernas magi och dvärgarnas smedjekonst. Bara fem gjordes och jag har en av dem. Det stod så här på svärdet:den pojken som kommer att rädda Sammario är den pojken som ska bära mig. Jag satte på mig rustningen och var förundrad över att den inte vägde något.

-Vi måste ge oss av nu Erik!
-Okej! Jag kommer.

Jag sätter mig på Rudolf och rider iväg från alvstaden med armen. De sa att det skulle ta lite längre tid att ta oss till bergen för vi var så många. Vi tar fågelvägen dit. Vi är uppe på en kulle och jag kan se bergen. Det brinner från dem. Efter sex timmar är vi till slut där. Jag kan se deras arme. De är minst fem gånger så många. Vi har ingen chans tänker jag.

-Tysta! Optimus August ska prata.
-Alver! Det är onödigt med så mycket död, kan jag föreslå en sak. Ni har en människa bland er. Det jag föreslår är att vi har en duell. En duell mellan honom och mig.

Det blir helt tyst bland alverna medan vättarna och trollen skriker så att det ekade bland bergen. Det rinner svett om hela mig. Jag skakar som aldrig för. Jag hör alver som säger saker som, han är profetian, han ska besegra August.
Jag! Ska jag möta honom? Han är mycket större än vad jag någonsin kunde tro. August kommer fram igen.

-Om ni vinner får ni också Albert! Det är all jag skulle säga.
Albert! Om jag vinner räddar jag bara inte alverna utan jag kan också få hem Albert.

-Du behöver inte göra det Erik. Vi kan ändå ta dem, säger Saladin.
-Jag måste! För Albert, för alverna, för Samario.

Alla alver börjar skrika och sjunga när de hör att jag ska möta honom. Vättarna och trollen hörs inte längre. Hela Samarios framtid vilar på mina axlar. Jag hoppar ner från Rudolfs rygg och går fram mot slagfältet där jag ska möta honom, öga mot öga. Men jag hör någon som säger mitt namn. Jag vänder mig om.

-Lycka till Erik! Du tar honom.
-Maurice!
-Så lätt blir du inte av med mig.
-Tack för att du tror på mig. Men nu måste jag gå.
-Jag kan inte tvinga dig, säger Maurice.

Jag lämnar Maurice och går ut på planen. August står redan där. Jag står öga mot öga med honom. Han liknar, tro det eller ej, vaktmästaren Carl-Erik. Innan vi börjar vår duell tar jag på min hjälm. En vätte är vid hans sida. Vätten startar matchen. August slungar sin spikklubba mot mig men jag klarade mig tack vare min sköld. Jag hinner inte svinga mitt svärd, han är för stark. Hans offensiva taktik funkar bra. Jag ser äntligen en möjlighet att hugga honom. Jag går för det. Men han är ett steg före. Han avväpnar mig, tar min arm och kastar iväg mig. Jag flyger säkert tio meter. Det ringer i örat, axeln är antagligen ur led. Jag har ont i mina revben. Det är en smärta som jag aldrig varit med om. Jag är nära att svimma och jag tar mig om ryggen. Jag känner något bakom ryggen. Min tejp och Coca cola. Jag kan fortfarande vinna. Optimus August går mot mig. Han tänker döda mig. Nu är han en meter från mig.

-Jag är rädd för att profetian inte är sann. Men du är kanske inte den de har väntat på i alla dessa år. Jaja! jag vill inte att du ska lida.

Han höjer armen för att krossa mig. Jag har läsken bakom ryggen. Jag ser att han är på väg att slunga klubban. Men det är för sent, tänker jag. I sista sekund tar jag fram Coca colan och öppnar den. Det sprutar läsk mot honom. Han skriker -Ahahaha.
Det funkar. August sitter på huk. Jag tar fram silvertejpen. Jag lindar tejpen runt hans fingrar så att han inte kan ta upp sin klubba. Det är inga problem att linda hans händer för att han är som förlamad. Men jag vet att det inte är över. Jag måste hälla all läsk över honom så all hans magi försvinner. Det är exakt det jag gör. Optimus August är inget hot längre. Inte heller vättarna och trollen för de flyr in i bergen. De kommer aldrig att gå till krig mot alverna utan August. Nu har han inte sin magi längre. Det är inte lönt att döda honom så jag ber alverna arrestera honom. Det är en grupp soldater som hämtar Albert.

På vägen hem är det massa alver som sjunger sånger om mig. Jag går bredvid Albert.

-Tack! Tack för att du räddade oss. Men du måste snart tillbaka till ditt vanliga liv. Jag stannar kvar här. Jag har en familj här, du förstår
-Det var så lite.
-Jag kommer alltid att hålla ett öga på dig och min gamla familj.
Vänta! Den lilla kulan? Det är en kamera.

Vi är äntligen tillbaka till alvstaden. Alverna som var kvar i staden när vi gick har anordnat en enorm fest för att fira att Samario äntligen är fritt.

-Erik du måste hem nu! säger Saladin.
-Jag vet.
-Maurice följer dig till dörren.
-Men alla där hemma kommer undrar var jag har varit.
-Nej! Ingen kommer någonsin vetat att du har varit här. Vi gjorde en besvärjelse.

Maurice står bredvid Saladin. Hon säger att jag ska sätta mig på hennes rygg så att vi kan flyga dit. Jag gör som hon säger och när jag är uppe på ryggen tar jag farväl av alverna. Sen flyger vi iväg.

Vi flyger högt över marken. Ingen säger något. Jag kan se berget. Vi är nära. Jag ser dörren. Maurice landar precis framför dörren. Jag hoppar ner från hennes rygg och tar farväl av Maurice. Efter det går jag till dörren och låser upp den och går in.

Kapitel 9 tills någon öppnar dörren igen.

Jag är hemma igen. Den kalla luften gör så att jag ryser till. I Samario var det sommar. Jag går raka vägen hem. Efter har gått i en och en halv minut träffar jag på Hanna igen.

-Hej Erik! gick det bra med tejpen?
-Ja.
-Jag vet var du har varit.
-Vad?
-Inget, hejdå.

Visste hon att jag har varit i Samario? Saladin sa att ingen skulle komma ihåg att jag var borta. Har Hanna varit i Samario? Har Maurice något med Hanna att göra. De är så lika i sättet. Okej! jag har annat att tänka på. När jag är framme vid mitt hus öppnar jag dörren.

-Erik! Vad gör du där ute? Du ska snart till skolan!
-Ja just det! Jag glömde. Jag ville bara ha frisk luft.
-Okej! Men packa nu din väska och gå sen till skolan.

Jag gör precis som hon säger och går till skolan.

Filip var inte vid vårt mötesplats. Jag antar att han glömde. Jag kan se skolan. Jag ska ha tyska nu. Vi har lektionerna i lärarnas byggnad för att vi är inte så många.
Efter lektionen ser jag att Carl-Erik på marken och han verkar ha ont?

-Vad hände
-Jag letade efter en nyckel som jag inte hitta. Jag trampade snett.

Nyckeln! Jag har ju den i min ficka. Jag måste ge tillbaka den.

-Den nyckeln du letar efter, är det den här?
-Ja det är det. Hur fick du tag på den? har du varit i Samario?
-Ja
-Jag kom ihåg när jag var där, det var långt innan Albert. Föresten tack för att du hjälpte mig upp. Men ta aldrig saker som inte tillhör dig igen. Sist! du får aldrig berätta för någon om Samario.
-Jag förstår.

Jag går ut genom dörren och går till tyskan. Jag kan inte koncentrera mig på en enda lektion. Nu är skolan slut och jag går hem igen. Jag går in i mitt rum och tänker på mitt äventyr. Hanna vet var jag har varit. Carl-Erik har varit där med. Detta har varit den konstigaste veckan i hela mitt liv. Det skulle jag inte trott förra veckan.