Svenska novell. Spår i snön

Spår i snön

Mitt filmtittande avbröts av att det ringde på dörren, ding dong lät det. Jag gick fram till dörren och kikade ut genom kikhålet. Det var ingen där! Bara ett par fotspår i snön. Det var märkligt tänkte jag, men jag antog att det var någon som busringde. Dock så var det konstiga att det inte fanns några fotspår som gick bort från mitt hus. Jag tänkte lite grann men sen satte jag mig sen igen i soffan och fortsatte att titta på filmen.

Fem minuter senare ringde det igen, ding dong. Ännu en gång gick jag till dörren och kollade ut genom kikhålet. Det var mörkt, det snöade, men åter igen var det ingen vid dörren, bara ett par fotsteg. Jag kunde inte förstå det? Det var ingen där förutom ett par fotspår. Tanken av detta gav mig gåshud. Jag gick tillbaka och kollade på filmen.

Det blåste utanför och det nakna trädet skakade för fullt. Situationen var inte bättre av filmen som jag såg på. Det var den ruggiga Fredag den trettonde. Det hade gått ytterligare fem minuter sen förra gången men nu ringde det igen, ding dong. Tveksamt traskade jag över det knarrande golvet till dörren. Ännu en gång var det ingen där ute, bara ett par fotsteg och den ruggiga vinternatten. Jag börjar hyperventilera. Att öppna dörren kom aldrig på tanken vid tillfället, jag skulle bara släppa in kylan i huset och det var ju trots allt ingen där.

Efter ytterligare fem minuter ringde det på dörren, ding dong. Jag bestämde mig denna gången för att inte gå till dörren. Dock efter en minut ringde det igen, ding dong. Motvilligt traskade jag på nytt till dörren. Dock var det samma visa ännu en gång. Jag vandrade runt i huset och kollade ut genom alla fönstren. Det enda där ute var den ruggiga vinternatten. Det kändes som om jag var med i filmen. Det borde funnits en logiskt förklaring tänkte jag, men vad var förklaringen?

Ding dong. Fem minuter hade gått sen senaste ringningen. Bestämt tänkte jag ¨Nu ska fan ingen jävel ringa på min helvetes ringklocka''. Jag tog fram mitt brännbollracket och gick till dörren. Jag låste upp dörren och öppnade den. Först såg jag ingenting, bara snö och mörker. Utan att kunna få ut ett ord gick jag tillbaka mot dörren, men då hörde jag en röst. Jag tittade ner och där stod han! Det var min granne Danny Dvärg.

Danny hade varit så kort så att jag inte kunde se honom genom kikhålet. I slutändan ville han bara låna min skyffel så att han kunde skotta sin altan. Han såg att jag var hemma och ringde på var femte minut i hopp om att jag skulle öppna. Danny var väldigt chockad när han såg mig med brännbollracket. Röd som en tomat i ansiktet förklarade jag varför jag höll i mitt racket och varför det tog så lång tid för mig att öppna. Han tog det dock förvånansvärt bra. Nu när jag tänkte efter så blev den natten onödigt dramatisk.